eaglemountain

Tillbaka på noll igen, jag orkar inte med det här.
Att låtsas vara glad när det känns som att hela jag kommer gå i bitar totalt snart.
Allt känns helt meningslöst, fråga mig inte varför.
Men jag orkar snart inte med det här längre.
Jag känner mig varken uppskattad eller uppskattande.
Jag känner mig totalt värdelös.
Jag kanske är värdelös?
Jag vill fan bara må bra igen.
Du får mig att må bra, men bråken avlöser varandra och det känns inte som att vi uppskattar varandra på samma sätt längre.
Jag vet inte vad jag ska ta mig till längre.
Vilja är den som håller mig ovanför ytan, om än med bara någon centimeter, så får hon mig på något sätt att skratta mitt i gråten.
Hon är ständigt glad, det gör mig så jävla glad, men jag kan inte visa det?
Fan vad jag hatar mig själv ibland.
Blä.