eaglemountain

För drygt två år sen kunde jag verkligen inte se mig som mamma. Jag blev nervös om en unge på bussen sa ett knyst.
Att jag sitter här idag, mamma till en underbar tjej på 8 månader är en helt obeskrivlig känsla. Den glädjen hon ger mig varje dag är något ingen annan människa kan ge mig.


Visst, det skapar en del hinder när man skaffar barn, men inga hinder som inte går att lösa. Jag ångrar inte en sekund att jag valde att behålla barnet när jag såg att testet var positivt. Abort var inte ens en tanke som slog mig.
Oavsett hur mycket jag trodde att jag aldrig skulle klara det. Jag trodde seriöst att jag skulle bli världens sämsta mamma. Men hey, jag har anpassat mig väldigt bra till situationen tycker jag!
Jag älskar min dotter så sjukt mycket, jag kommer aldrig älska någon såsom jag älskar henne!

Det finns så mycket fördomar om unga mammor, och jag kan villigt erkänna att jag själv hade fördomar förut. Men varför egentligen? Vad är det som säger att en ung tjej/kille inte kan ta hand om ett barn MINST lika bra som en tjej/kille på 30?

Jag var 20 när jag fick Vilja, skulle fylla 21. Mamma och flera med henne, har sagt att dom trodde att jag skulle bli mamma sist av alla. Precis som min äldsta syster, vi skulle verkligen inte ha några barn alls, sa vi när vi var mindre. Men vad hände? Haha.

Det jag egentligen vill komma fram till är väl egentligen att jag är en stolt ung mamma. För hur skulle jag kunna klaga när jag fått världens snällaste och finaste dotter?

Jag kommer alltid göra allt för dig! Mamma älskar dig!