1/1 2010.
Fredag den 1a januari, första dagen på ett år som skulle bli så bra på många sätt, men som just nu är helt upp och ner.
Morfar, jag saknar dig. Jag saknar att höra dig prata om dina forskningar som man inte förstod så mycket av, men var imponerad av.
Jag vill att du kommer tillbaka! Det är så jobbigt att se mormor så ledsen och nedstämd. Hon har förlorat sin livskamrat. Det är jobbigt att se mamma ledsen, trots att hon försöker vara stark.
Det var jobbigt att se morbror så ledsen i fredags. Undrar hur dom har det i Japan nu?
Det var för tidigt morfar, du skulle ju finnas med oss massor med år till!
Det var så jobbigt att se dig ligga i sängen, det såg ut som du sov. Men du andades inte.
Jag tror du kände att du kunde släppa taget då när Danne och Midori åkte i fredags. Du hade träffat dom ett tag den dagen. När dom sen åkte hem kände du dig nog klar. Smärtan och lidandet vann.
29 Januari tar vi farväl av dig, men du kommer för alltid finnas kvar i våra hjärtan. Vi glömmer dig aldrig, morfar. Aldrig någonsin.
Sven Ingvar Åstrand
391110-100101
♥
Älskad och saknad!
Vila i frid älskade morfar
Att en människa får lida så mycket i slutet av sitt liv är fruktansvärt. Det var hemskt att se hur dålig du var sista tiden.
Medans man försöker tänka på dom fina minnena med dig så fladdrar bilderna förbi när du låg på sjukhuset och led något så otroligt.
Du var stark. Du var stark väldigt länge. Jag tror inte att du gav upp, det var din kropp som inte orkade kämpa mer, trots att DU ville.
Det gör ont att sitta här och gråta, det gör ont att veta att så många i familjen är ledsna. Det gör ont att du är borta.
Vi glömmer dig aldrig, morfar! Vila i frid, så ses vi på andra sidan <3
